våren 2025!
”Zoti mallkuar, för helvete!” klagar han, ”myggorna käkar upp mig, yao.”
Suleiman tittar upp, grymtar medkännande men fortsätter att sätta spaden i den mjuka jorden. En svag bris leker i en eks trädkrona och det doftar kåda och löv. Solen har gått ner och endast en svag strimma vid horisonten dröjer sig kvar.
”Här är fint.” säger Suleiman mellan två spadtag.
För varje spadtag hamnar en hög jord och sten på marken när hålet blir djupare. Shkelqim blir svettig av att bara titta på Suleiman som gräver en grop, tillräckligt stor för två knarklangare från Amsterdam.
våren 2025!
dörren, tog väskan och
släppte in världen?
En grön stadsbuss släpper av passagerare vid hållplatsen på Nobelvägen och ljudet letar sig ända bort till Eje som kurar ihop sig på en bänk i Jesusparken. Han håller händerna för öronen och försöker stänga ute allt; hunden i kopplet som skäller, den skräniga måsen som cirklar ovanför hans huvud, ambulansen som kör så däcken tjuter och sirenerna som skär i hans öron. Han har hört allt förut och ljuden lät annorlunda bakom säkerhetsdörren med extra lås än nu när han plötsligt befinner sig mitt i kaoset och de kommer från alla håll samtidigt och aldrig verkar ta slut. Intrycken är så många att han inte klarar av att sortera dem så han kniper ihop ögonlocken och pressar handflatorna än hårdare mot öronen. Om han inte kan stänga dem ute så kommer han att bli galen.
Han fryser. Benen skakar okontrollerat. Trots att han pressar händerna hårt mot lårens ovansidor får han inte stopp på de ofrivilliga rörelserna. Det prasslar i en buske bakom honom. I ögonvrån skymtar han en råtta som ger sig av från rabatten och försvinner in bakom en sopcontainer. En jävla råtta! Benen slutar inte att skaka och han försöker att inte kräkas. En regndroppe landar i nacken och sänder en kall kåre längs ryggraden. Droppen får sällskap av fler men han förmår inte röra sig ur fläcken. När himlen öppnar sig helt och kallt regn rinner nerför panna och kinder så kan han inte sluta tänka på bilen som stod felparkerad utanför Ahmets Jourlivs. Första gången han lade märke till den var tidigt på morgonen när han sin vana trogen satt på sin stol vid köksbordet och håglöst stirrade ut genom köksfönstret medan kaffekokaren gjorde sitt. Det tar ganska exakt tre minuter för kaffebryggaren att uppnå rätt temperatur för att sedan hosta igång med en rejäl fnysning. På ungefär samma tid hann han se sopbilen tömma tunnorna som Ahmet ställt ut kvällen innan, konstatera att Regionbuss 100 var försenad igen vilket innebar att de redan hårt prövade passagerarna ännu en gång skulle komma försent till skolor, jobb eller andra åtaganden. Det var inte förrän efter att ha ätit en påse nudlar till lunch som han märkte att bilen fortfarande stod kvar på samma plats. Upptäcken fick det att fladdra till i Ejes bröst och en oro fick fäste. Snart blev bilen det enda han kunde tänka på. Vid ett tillfälle såg han cigarettrök bolma ut genom den nervevade sidorutan vilket övertygade honom om att han faktiskt inte var paranoid. I takt med att dagen fortskred blev han allt mer övertygad om att hans timmar var räknade och han förbannade sig själv för att han varit så omdömeslös, så jävla dum att han mot alla sina instinkter och regler klivit ut i trapphuset och tagit något som inte var hans. Hela eftermiddagen stirrade han på bilen genom persiennerna och väntade på att de skulle sparka in hans dörr och avsluta alltsammans.
Läs ett utdrag ur romanen …
En grön stadsbuss släpper av passagerare vid hållplatsen på Nobelvägen och ljudet letar sig ända bort till Eje som kurar ihop sig på en bänk i Jesusparken. Han håller händerna för öronen och försöker stänga ute allt; hunden i kopplet som skäller, den skräniga måsen som cirklar ovanför hans huvud, ambulansen som kör så däcken tjuter och sirenerna som skär i hans öron. Han har hört allt förut och ljuden lät annorlunda bakom säkerhetsdörren med extra lås än nu när han plötsligt befinner sig mitt i kaoset och de kommer från alla håll samtidigt och aldrig verkar ta slut. Intrycken är så många att han inte klarar av att sortera dem så han kniper ihop ögonlocken och pressar handflatorna än hårdare mot öronen. Om han inte kan stänga dem ute så kommer han att bli galen.
Han fryser. Benen skakar okontrollerat. Trots att han pressar händerna hårt mot lårens ovansidor får han inte stopp på de ofrivilliga rörelserna. Det prasslar i en buske bakom honom. I ögonvrån skymtar han en råtta som ger sig av från rabatten och försvinner in bakom en sopcontainer. En jävla råtta! Benen slutar inte att skaka och han försöker att inte kräkas. En regndroppe landar i nacken och sänder en kall kåre längs ryggraden. Droppen får sällskap av fler men han förmår inte röra sig ur fläcken. När himlen öppnar sig helt och kallt regn rinner nerför panna och kinder så kan han inte sluta tänka på bilen som stod felparkerad utanför Ahmets Jourlivs. Första gången han lade märke till den var tidigt på morgonen när han sin vana trogen satt på sin stol vid köksbordet och håglöst stirrade ut genom köksfönstret medan kaffekokaren gjorde sitt. Det tar ganska exakt tre minuter för kaffebryggaren att uppnå rätt temperatur för att sedan hosta igång med en rejäl fnysning. På ungefär samma tid hann han se sopbilen tömma tunnorna som Ahmet ställt ut kvällen innan, konstatera att Regionbuss 100 var försenad igen vilket innebar att de redan hårt prövade passagerarna ännu en gång skulle komma försent till skolor, jobb eller andra åtaganden. Det var inte förrän efter att ha ätit en påse nudlar till lunch som han märkte att bilen fortfarande stod kvar på samma plats. Upptäcken fick det att fladdra till i Ejes bröst och en oro fick fäste. Snart blev bilen det enda han kunde tänka på. Vid ett tillfälle såg han cigarettrök bolma ut genom den nervevade sidorutan vilket övertygade honom om att han faktiskt inte var paranoid. I takt med att dagen fortskred blev han allt mer övertygad om att hans timmar var räknade och han förbannade sig själv för att han varit så omdömeslös, så jävla dum att han mot alla sina instinkter och regler klivit ut i trapphuset och tagit något som inte var hans. Hela eftermiddagen stirrade han på bilen genom persiennerna och väntade på att de skulle sparka in hans dörr och avsluta alltsammans.